Ja så var det då dax att hälsa på lillkillen, nu har det gått ett par veckor så man har fått lite distans. En grandis skall vara elegant rent av apollisk i sitt utseende och vår kille han är kanske inte där än just nu utan snarare söt, ynkligt söt lite så där som ett kramdjur som ser ledsen ut.

Men nu är han där han är så vi får väl hitta en position åt honom också han kan ju alltid bli kullens gullgris ja inte för att han ser ut som en gris då ja bortsett från nosen alltså som ännu är grisskär. Vill inte heller påstå att han är klen men om det blåser får man ta in honom innan han försvinner så att säga borta med vinden.

Ibland är det hårt att vara ärlig men men, när han lägger huvudet lite så där på sned och tittat på en med sina mörka ögon (det ena alltså det andra är lite ljusare ) och öppnar munnen lite så att man ser de sneda tänderna då smälter man totalt och vill inget annat än ta hand om honom.

PÅL