Jag funderar på många saker i livet men stannar ofta till på den punkten som gäller hur vi är gentemot varandra i våra möte, vissa människor anser sig alltid ha rätt och därmed är det helt ok att vara hur elak som helst mot andra för man har ju alltid rätt och det vill säga de andra måste alltså ha fel. Vissa stiger upp med tanken att de andra kommer ändå att vara dumma så det är ju deras fel att jag gör fel och då är det ju fritt fram.
Sen finns det det den raka motsatsen det vill säga de som är vänliga och vill väl men av någon anledning så är det oftas dessa som drabbas av motgångar hela tiden på ett eller annat sätt, det påstås att den vise prövar oss alla för att se om vi är värdiga. Min fråga blir således värdig för vad, skall man gå ett helt liv i elände för att få något annat och i så fall vad är det. Har idag mist en fyrbent familjevän som inte var så gammal och kan inte fatta anledningen till att varken han eller hans matte och husse skall behöva gå igenom detta.
Anledningen till mina funderingar grundar sig att det sista året hat enbart bestått av motgångar och nu börjar tillochmed min positiva inställning slokna är det någon som försöker säga till mig att göra något annat alltså börja om från början och i så fall med vad jag blir inte yngre och jag har inte mycket ork kvar det lilla som finns kvar går åt till att göra det andra vill ha gjort men jag måste erkänna jag är trött och alla de källor jag brukade hämta kraft i har blivit förgiftade av andra människor elaka illvilja.
Jag önskar en lång och kall vinter så att alla onda tankar fryser bort lagom till vårens nyvärme som kan tända nya hopp för oss två och fyrbenta.
PÅL
