Jobbade förmiddagen på jobb ett hade tre timmars vila tills jobb två. På vägen hem ringer telefonen, det var frugan som grät och berättade att den ena hästen låg död i hagen, tog tio minuter att komma hem.
Visst har vi pratat om att flytta när hästarna går bort men jag har även hela tiden vetat att vart vi än blir av så kommer det aldrig bli utan djuren, så det känns att ännu en gång mista en vän och familjemedlem.
Men som sagt tiden var knapp och mycket måste ordnas, när det händer sånt här är jag glad att vi lever i ett samhälle där saker och ting fungerar (om man kan betala vill säga) inom en timme hade jag en granne som kom med lastare och flyttade fram han till vägen och då hade jag redan haft kontakt med de som skulle hämta honom som kom i samma stund som jag skulle köra till jobbet. Känns inte bra att lämna Birgitta själv och vet aldrig riktigt hur man själv skall hantera sina känslor men vi är båda två rätt plikttrogna så det var inget att välja på.
När jag kommer till jobbet ringer jag hem för att höra hur det var och får svaret att jo det kommer en ny häst om en timme, vi behandlar alla vår sorg på olika sätt, vill även säga att det är skönt att veta att det finns vänner som finns där när det gäller och att vi kan hjälpa varandra på ett sätt som alla har hjälp av.
Promme fick vi ha i vårt liv en kort stund inte ens två år men visst hinnar man dela med sig av rätt mycket, han var som alla vi andra speciell på sitt sätt och någonstans tror jag att han fick lägga sin sista tid med att ha det bra, vi ställde aldrig några krav på att han skulle va duktig och visa upp sig utan han sprang runt i sin hage med sin kompis och gjorde det han gillade bäst, det vill säga äta och slöa. Nu vet vi att han blir väl emmotagen dit han kom och att han slipper alla sina eksem samt sina ticks.
Som alla andra finns han i vårt hjärta och kommer aldrig att glömmas, och är en av anledningarna till att vi kommer möta fler av hans sort.
PÅL
