Tänk så fort man glömmer, satt och tittade på valparna då jag kom att tänka på vår första Grandis. Blaise som hon hette efter en känd seriefigur,henne köpte vi utanför Stockholm för många år sedan, detta blev den hund som fick mig att älska Grandisar. Käre Blaise förstörde för över femtiotusen hos oss genom att äta upp möbler förstöra golv omplanera gräsmattan ett antal gånger samt mycket mer bland annat stora veterinärkostnader, hade både magomvridning, akut livmoderinflammation, sendragningar o,s,v. Trots allt detta blev hon tio år och gav mig så enormt mycket tillbaka som bara ett djur kan, att ha en- hund går inte att jämföra med att ha en kull. När det bara var vi så innebar det att hon var med mig överallt, vi prövade allt från tältsemester till stugor.
Blaises var en felfärgad Harlekin och hon var den lugnaste hund jag haftkunde gå i stan utan koppel. hon lämnade aldrig min sida oavsett vad som hände bortset från två gånger då hon trodde mina flickor var i fara. En gångh var vi hos bekanta då jag kopplat henne i en sån där skruv man sätter ner i marken detta för att hon skulle låta bli våra krocketkulor, helt plötsligt kom det en golden hoppades över häcken med sikte på mina flickor då reser Blaise sig upp och rycker till så att halsbandet delar sig på mitten sedan går hon bort till flickorna och ställer sig. Hon verken skällde eller morrade bara visade att de tillhörde henne vilket räckte för goldenhunden att vända och gå hem. För att förhindra detta så köpte jag ett nytt halsband åt henne ett läderklätt nylonband vilket hon hade på sig när vi var vid stranden en dag. Samma sak hände ännu en Golden kommer springade mot flickorna och Blaise gör samma sak igen rycker till så halsbandet delar sig för att åter kunna ställa sig vid barnen, detta var de enda gånger på tio år som hon gjorde en markering mot någon annan.
Vad det gäller Blaise finns det mycket hyss att berätta som jag kommer att återkomma till senare fram tills dess ha det.
P-Å l
