Vilken dag, tog de tre och gick till skogs i morse, väl en bit in släpptes de fyrbenta loss för att springa av sig lite. Helt plötsligt får Anna för sig att dra iväg vilket hon gjorde på två röda var hon helt borta. Som tur är har de andra två inte samma självförtroende så de stannade kvar men den store vita var puts borta.

Säga vad man vill om våra barn men när det gäller ställer de alltid upp så även denna tidiga dag, de for iväg i bilen för att leta runt byn medans jag stannade kvar i skogen visslandes ropandes. Nu är det svårt att uppskatta tid när man känner sig lite stressad men efter en tid så ser jag damen ståendes på vägen så ja kallar på henne och hon sätter genast av mot mig. När hon väl kommer fram till mig så sätter hon sig ner och tittar på mig precis som om hon sa tack att du är kvar sedan bara ramlade hon ihop, jag var övertygad om att hon tuppade av frambenen var blodiga och magen täckt med smuts och hela hon gnydde. Än en gång så tackar jag mina flickor som efter ett samtal körde in i skogen och hämtade upp Anna varpå jag tog de andra två och joggade hemåt.

Väl hemma öppnade jag bildörren varpå Anna haltade ut och följde med in där jag kunde duscha av henne och konstatera att det inte var några större sår och efter palpering gick det även att utesluta benbrott, efter detta gick hon in i sängen för en välbehövlig vila och jag fick mig en kopp kaffe så att även jag kunde lugna ner mig lite.

Säga vad man vill men med djur behöver man inte hitta på så mycket för att det skall hända saker och ting, nåja nu är det åter lugn och ro så nu är det min tur att duscha.

PÅL