Familjen Larsson

Så var det dax igen att få göra nya bekantskaper med valparnas nya ägare. Känns som att de små får bra hem och kommer att bli väl omhändertagna.

Denna gång är alla kvar i Skåne vilket är trevligt med tanke på möjligheterna att kunna träffa de i framtiden. För övrigt är det lugnt vi har ju lagt ut vårt hus till försäljning men jag har redan hittat nya ideer om att förändra där vi bor så vi får väl se vad som händer, det enda som är säkert är att det kommer hända en hel del i våra liv även den kommande tiden.

PÅL

Måste få säga att detta året har varit väldigt tungt och det verkar inte va slut ännu.

Visst saker och ting kunde varit mycket värre men det finns gränser, jag deppar inte över att vi inte vinner pengar eller att vi inte haft ett bra år runt ringarna o,s,v. Men kunde man inte få en månad utan elände och bara få va. Det känns nästan som om oturen har flyttat in och vägrar ge sig.

Efter regn kommer solsken och visst tänker man bara positivt så ordnar det mesta sig, så det är väl bara att börja leta guldklimpar och ta en dag i sänder, men för tillfället tänker jag ta en liten stund och stund och deppa, tron på människor och ljusningar har fått sig en törn så nu hoppas man att 2012 bjuder på nya vänner och lite mindre sorg.

Tills dess får ni ha det så bra.

PÅL

Birgittas mamma har gått bort efter en tids sjukdom. Hennes namn var Ester och hon tillhörde en av de finaste människor jag mött, alltid ett glatt ansikte, dömde aldrig en människa på förhand och var alltid där för att hjälpa till.

Tänk om vi hade fler som henne på denna jord, i dikten hon själv valde till sin dödsannons står bland annat (vakna upp och lev den tid ni har kvar) visst är det väldigt kloka ord. Vi kommer alltid minnes hennes leende och vi kommer alltid sakna att vi inte längre kan få hennes kramar och värma, men vi kan hedra hennes minne genom att vakna och leva.

PÅL

Känslan är svår att beskriva, men alla som har gjort det kan känna igen sig. Att bara ligga där och känna sig tillfreds när man lägger sig till rätta och kan se de små läpparna eller få lätt smeka öronen som ligger tillbakadragna som ett lock för att slippa höra allt pock från verkligheten.

Det är nästan som om hon låtsas sova för att kunna njuta lite till av stunden, kurra lite och vänder sig så att hela kroppen säger smek mig lite nätt, gärna över magen för det är så skönt. Samtigit som de andra kryper upp ja nästan över varandra för att få vara med en liten stund och ta del av allt det nya. Ja alla ni som aldrig legat i en valplåda med en flock som nyss fyllt en vecka ni har missat lukten, kurret, pirrningen när de kryper tätt intill och allt detta bjuder de på innan de ens kan se eller höra.

Nu är det dax för våra att öppna på ögonen och med tiden även lära sig att höra, nu hoppas man bara att vi inte gör de alltför besvikna på det som väntar de i den stora världen, det är ju alltid lika svårt att veta om man hittar lika bra hem till dessa som de andra fått.

PÅL

Så då har det hänt igen, vi har varit med om ett nytt mirakel Cassandra har valpat.

7 små varav en var död vid födsel såg inte dagens ljus i förrgår och det är detta som gör miraklet lite större. Valpar föds ju i fosterstadie blind och döv men en enorm livskraft. Ofta så är bakbenen rätt klena och brukar inte ha så mycket kraft i sig själv den första tiden därför är det extra roligt när man kunde se att i denna kullen reste de sig på alla fyra ja ja de skuttade inte rundor men tog sig upp.

Nu är det lugnet förre stormen som ligger i horisonten vi vet vad som komma skall men det har sin charm det med. Mitt största bekymmer nu är vilken skall jag behålla får ju som vanligt inte ta alla för frugan men vill ju så gärna.

Jag har en liten längtan ut till ring igen och vill då gärna ha med mig en snygg kille vid min sida ( kan ju inte ta all uppmärksamhet själv). Pappan Shiraz är ju en sån där modell som tror att man bör vara slimad och mamman skulle kunna äta det dubbla om man inte stoppade henne så en blandning är bra, dessutom är de väldigt vackra bägge två så förhoppningar finns på de små. Hörde att pappans bröder redan är champs i USA samt att den ena systern endast saknar ett poäng för att bli en själv så visst finns det förhoppningar.

Måste även berätta något som man inte skall berätta, man blir trött när det är valpdax. I förrgår var jag i stan och handlade när jag körde in stannade jag vid en korsning vilket man skall samt väntade på att det skulle bli grönt, förstod inte varför de andra tutade på mig det var ju rött, plötsligt förstod jag att det var en stopskylt jag satt och tittade på och den har nog inte blivit grön än så där kunde jag stått. Nä det är ingen fara jag har sovit lite nu och man skapar inga olyckor genom att stå still.

PÅL

Så var man där igen då det är dax att förbereda valpning, alltid lika dant. Man hoppas givetvis att allt skall gå bra och att det skall bli fina valpar men om jag fick bestämma skulle det endast bli två tre stycken. Jag förstår inte de som tycker fler är bättre det är ju bara mer jobb och framförallt då för tiken som både skall vara amma och en duktig mamma, kan inte tänka mig en enda kvinna som skulle vilja ha tio stycken samtidigt.

Inte kan man påstå att det finns kraft nog att ta hand om alla på ett bra sätt och meningen är väl inte att alla andra skall sköta mitt jobb. På tal om jobb så är det halvlugnt nu jobbar endast 55 timmar denna vecka så där finns tid över för annat med, ja då främst för att de flesta timmarna är förlagda på natt så jag kan roa odjuren på dagarna. Frugan har börjat jobba idag så nu får hon ta nätterna det vill säga hon sover åt hundarna så tar jag dagarna det vill säga motionera de o,s,v. För övrigt är det som vanligt lillkillen äter mer nu än innan vilket vill säga att han är uppe i halva konsumtionen av vad han behöver, gammlemor gnäller mer och mer tror hon svalt en gnälleksak. Cassandra växer med all den grace en dräktig tik kan hon blir således större men med en bibehållen form och skönhet. Vilket man inte kan säga om husse som också växer fast inte med grace så idag blir det att palla sig tillbaka till gymmet för att börja ren motionträning så att magen går tillbaka så pass att slagsida framåt upphör.

‘PÅL

Det var inte länge sedan det var sorg är hemma, men det kommer nya dagar.

I helgen som gick hade klubben sin utställning är i Hässleholm vilket gav mig möjligheten att på hemmaplan få umgås med trevliga människor samt ha en hel del trevliga samtal gällande vår ras. Det är alltid kul att få träffa nya människor och delas deras upplevelser och tankar och ej förglömma all den kunskap som finns när man samlar människor med samma intresse.

Dagen efter hade vi vår utställning som jag tror var uppskattad av de flesta som var där och även vädret var med oss, ja visst var det kyligt men regnet höll sig borta.

Det är ju trots allt dessa dagar som gör att man fortsätter med det man håller på med, visst älskar vi våra hundar men ibland undrar man om det inte vore bättre att bara ha två och enbart fokusera på dem, men då missar man ju möjligheten till att vara med när underverk sker och få möjligheten att uppleva alla dessa trevliga tillfälle som livet erbjuder oss nyfikna figurer.

På tal om tillfälle så var jag på anställningsintervju idag ett jobb som verkligen skulle kunna få min nyfikenhet att vakna och ställa sig frågan har du det som krävs och är du beredd att verkligen göra det, att finnas där för någon annan är trots allt det som gör dig starkare än du trodde var möjligt.

PÅL

Jobbade förmiddagen på jobb ett hade tre timmars vila tills jobb två. På vägen hem ringer telefonen, det var frugan som grät och berättade att den ena hästen låg död i hagen, tog tio minuter att komma hem.

Visst har vi pratat om att flytta när hästarna går bort men jag har även hela tiden vetat att vart vi än blir av så kommer det aldrig bli utan djuren, så det känns att ännu en gång mista en vän och familjemedlem.

Men som sagt tiden var knapp och mycket måste ordnas, när det händer sånt här är jag glad att vi lever i ett samhälle där saker och ting fungerar (om man kan betala vill säga) inom en timme hade jag en granne som kom med lastare och flyttade fram han till vägen och då hade jag redan haft kontakt med de som skulle hämta honom som kom i samma stund som jag skulle köra till jobbet. Känns inte bra att lämna Birgitta själv och vet aldrig riktigt hur man själv skall hantera sina känslor men vi är båda två rätt plikttrogna så det var inget att välja på.

När jag kommer till jobbet ringer jag hem för att höra hur det var och får svaret att jo det kommer en ny häst om en timme, vi behandlar alla vår sorg på olika sätt, vill även säga att det är skönt att veta att det finns vänner som finns där när det gäller och att vi kan hjälpa varandra på ett sätt som alla har hjälp av.

Promme fick vi ha i vårt liv en kort stund inte ens två år men visst hinnar man dela med sig av rätt mycket, han var som alla vi andra speciell på sitt sätt och någonstans tror jag att han fick lägga sin sista tid med att ha det bra, vi ställde aldrig några krav på att han skulle va duktig och visa upp sig utan han sprang runt i sin hage med sin kompis och gjorde det han gillade bäst, det vill säga äta och slöa. Nu vet vi att han blir väl emmotagen dit han kom och att han slipper alla sina eksem samt sina ticks.

Som alla andra finns han i vårt hjärta och kommer aldrig att glömmas, och är en av anledningarna till att vi kommer möta fler av hans sort.

PÅL